kansasfamiljen

Kan inte låta blir att skriva mer. Blir nog lite som terapi för hemmafrun (nej, inget blåtonat touperat hår ännu). Mycket är så likt hemma här och ändå så olikt. Vi har nu kört omkring i  stan för att bekanta oss och inser att det inte finns mer än typ en hög byggnad. Allt är ca 2 våningar högt och har stor parkering och ligger jämt utspritt över exakt hela stan. Downtown har visserligen inte så stora parkeringsplatser men i övrigt är det likt resten av stan. Igår blåste det enormt. Det var då vi kom på att vi kanske skall leta upp ”stormrummet” som tydligen skall finnas här. Ifall det blir orkan. Känns helt lugnt. Sånt har man ju hemma också -NOT! Kanske är det också en anledning till att husen inte här högre än två våninigar.

När vi körde omkring blev vi stående vid ett rödljus vid ett tillfälle. Vad åker förbi då? En bil med en helikopter på sin släpvagn. Ont om sådana upplevelser i Norrköping…

Andra små vardagliga reflektioner är att alla hushållsapparater fullkomligt dånar när de används. Diskmaskinen låter som en mindre jumbojet och tvättmaskinen som Niagarafallen. Sätter man dessutom på köksfläkten när köket används så är allt på topp, då behöver man inte ens fundera på att prata innan man till slut sitter vid bordet. Måste också säga att det gör ont i ett svenskt sopsorteringshjärta då allt skräp kastas i en gemensam container. Frågade mycket diskret men ändå uppfordrande i receptionen på vårt område om allt verkligen skulle slängas på samma ställe. Det skulle det. Det var förmodligen därför vi kastade våra bananskal på någon annans bilbarnstol.

Tyvärr blir det inga bilder på något ännu. Sladden till kameran kommer med flygfrakten så småningom. Små funderingar (som skulle kunna övergå i svag panik) på var vi skall lägga våra 2,5 kubik prylar ligger och lurar lite i bakgrunden.

På återhörande!

/Veronica

Hej familjen och alla kära vänner!

Så är vi till slut på plats. Man tänkte nästan att dagen aldrig skulle komma efter all planering, packning och press. Sitter i vårt vardagsrum, kvällsfikat avslutat och C ligger sovande i soffan efter senaste dagarnas ganska intensiva tempo. Flygresan gick mycket bra (många vet att det varit något som oroat mig). Valter charmade alla flygvärdinnor och Antonia fick roliga pysselsaker som höll henne på gott humör. Någon flygvärdinna tyckte att vi gott kunde glömma kvar Valter. Ingen verkade ha ont i öronen vid start och landning 🙂 Så mycket sovande blev det inte under resan eftersom barnen tyckte att man gott kunde vara vakna när alla andra passade på att sova.

När vi skulle checka om vårt bagage till inrikesflyget i Chicago märkte vi att en väska var borta. Så kan det gå. Den dök upp idag. Mycket efterlängtad. Man uppskattar nu rena kläder på en helt ny nivå kan man säga. Fick panikköpa det allra nödvändigaste igår.

Huset vi bor i är ganska trevligt faktiskt. 8 lägenheter där vi har en i bottenplan med en liten balkong/uteplats. Lite svårt att säga hur stort det är eftersom alla mått står i enheter man inte är van att tänka i, men kanske att det är ca 90 m2. 2 badrum och 3 tv-apparater. Trots väldigt många kanaler är det svårt att zappa till något som passar Antonia. Det verkar mest vara nyhetsprogram och tv-shop. Heltäckningsmatta överallt förstås (passar Valter när han ramlar från sittande till liggande men inte lika toppen vid matsituationen…).

Stan känns betydligt större än Norrköping, i alla fall fler stora affärer. Vi har kört runt lite på måfå för att få en bild av stan men mycket  är ännu ganska oklart. Fick vår bil igår, en Toyota Camry 2012 års modell. Lite fixande för att få in dubbelvagnen men det går (om man inte är stressad av skrikande barn). Går till och med att få in lite matkassar på sidorna innan det är helt fullt. Tycker förresten att det är helt underbart att någon annan packar ens matvaror i affären, något vi gott kunde importera till Sverige.

Christians jobb ligger bara några km hemifrån så när cyklarna kommer kan han cykla dit. Finns cykelbanor längs vägen. Hela familjen fick rundvandring på kontoret på fredagen strax innan ”fredagspizzan” (vad annars?).  Jag lyckades sedan med konststycket att själv köra både mig och barnen hem och dessutom hitta kontoret igen när det var dags att hämta maken. Känns lovande får jag säga.

Ok, detta får bli ett litet inledande inlägg. Hoppas ni gillar den mycket egofixerade bilden på oss, den kanske försvinner så småningom till förmån för någon annan om ni har tur. Barnen funderar jag på att inte ha med på kort alls här på bloggen efter tidigare tråkiga bloggerfarenheter.

Planen är att skriva något minst en gång/v.  Den kommer röra vårt vardagliga liv för er som tycker det är roligt att följa vad som händer oss. Hör gärna av er!

Stor kram!

/Veronica

Welcome to WordPress.com! This is your very first post. Click the Edit link to modify or delete it, or start a new post. If you like, use this post to tell readers why you started this blog and what you plan to do with it.

Happy blogging!