kansasfamiljen

Sista dagen, puh! Flyttgubbarna kom redan vid 8 på morgonen och så var karusellen igång. Man kan väl utan överdrift säga att de gjorde ett bra jobb med att få in de flesta av våra prylar på den plats vi hade tillgänglig. Hade nog inte fått plats med 3 tennisbollar till, så tight var det. Skrymmande saker är inte bra kort sagt. Tänk er enkelbarnvagn, dubbelbarnvagn, 3 cyklar, matstol, Barbiehus och alla konstiga former på leksaker som finns… När allt till slut hade fått plats och vi började andas för att det nog skulle gå att få hem sakerna så hittade C en liten oöppnad hallgarderob. Tur att flyttgubbarna inte visade några våldstendenser för i så fall hade detta varit ett utmärkt tillfälle att visa dem på.

Efter lunch skulle jag ta en liten promenad med Valter. Vad märker jag då? Att alla hans jackor och tröjor blivit nedpackade och ivägskickade och att vi bara har långärmade t-shirtar och en tröja till honom. Svag panik just då. Tänkte mig bilden av Antonia i sin dunjacka i NY bredvid en huttrande Valter i t-shirt. Ingen bra bild.

Min kompis Tish förbarmade sig och skänkte utan problem en liten jacka till Valter när hon hörde hur det var fatt. Tur att man har vänner.

Idag bar jag förresten tillbaka vår perfekt tillskurna extra heltäckningsmatta till containern. Ni som följt bloggen vet att det stals därifrån en mörk natt i början av vår vistelse. Den var helt oanvänd. Vem kunde ana att det aldrig regnade här och att ingenting någonsin blev smutsigt? Idag var det 18 grader kl 16.30 och jag gick i t-shirt på lunchen. Konstigt men härligt.

Så nu sitter jag här i ett nedpackat hem. Imorgon stängs det här kapitlet i vårt liv. Det har varit toppen. Jag är trött.

Nu börjar det närma sig hemresa och idag var det avskedsfika på Christians jobb. De bjöd på fin tårta med citat från ”Trollkarlen från Oz” (Dorothy i filmen kommer ju från Kansas). Alla mumsade glatt. Valter mumsade gladast.

Jag och maken går annars här och är lite vemodiga över att den här tiden i vårt liv håller på att ta slut. Gråter en liten tår både nu och då. Har redan gråtit när jag tog avsked av släktingarna i helgen efter ett underbart Thanksgivingfirande. Det är ju sällan som man så definitivt avslutar saker som vid en flytt då man inte har några tankar på att komma tillbaka.
Ja, jag vet att det blir bra och skönt att komma hem också men det känns skönt att ha en vecka i New York på hemvägen för att hinna med sig själv och alla känslor också. Vi har bestämt oss för att ta det riktigt lugnt. Så lugnt man nu kan ta det där. Lämnar Kansas fredag morgon.

Ja, vad kan man säga om denna kväll? Förutom att det var väldigt trevligt att ha barnvakt, klä sig fin, se maken i fluga, träffa fina vänner och känna sig allmänt upplyft när man lämnade bordet? Massor. Obs att hela inlägget kommer handla om man så vänta er inget annat 😉

Den lilla lilla restaurangen tar bara emot gäster som har bokat bord. Bara ett bord är bokat åt gången så man är ensamma om kockens uppmärksamhet vilket gör att allt hela tiden kom in i rätt tid och alldeles nytillrett. Det fanns inte tillstymmelse till dörrskylt om att det låg där det låg vilket förklarades av kocken med att hon inte ville att gästerna skulle bli störda när hon ändå inte kan ta gäster på dörren. Man kunde dessutom bara boka 9-rättersmiddag.

1. Soppa. Olika musslor, vårlök, champinjoner och en ljuvlig buljong. Förmodligen många fler ingredienser i.

2. Liten uppfriskande fruktsallad. Den lilla såsen runt om var smått himmelsk. Ingefärssmak på den.

3. Skaldjurscustard med bla krabba och pumpa. Ah, gott! Älskar saker från havet. Den gula fyllningen hade konsistens som marsánkräm. Smakerna var så milda men ändå smakrika så att man bara förundrades.

4. Något annat gott, kommer inte ihåg vilken fisk. Såsen var i alla fall med mango.

‘

5. Curryfräst pilgrimsmussla på liten hög av typ friterat sötpotatisriv. God sås igen.

Det var väldigt lyxigt att få in maten till bara oss och höra hur vår nästa rätt stektes i köket. Kocken, en amerikansk kvinna i 35-ärsåldern var en härlig påminnelse till mig att man aldrig kan veta något om dem bara via utseendet. Man behöver ju den påminnelsen ibland. Kortklippt självlockigt hår, heltatuerad arm (sleeve), keps, kockjacka+byxor och lagom diskret. Var kock skolad i det franska köket som efter flera år som kock på annan restaurang tröttnat på bristen på konstnärlig frihet och som sedan startat cateringverksamhet. Verkade spela poker där vinstpotten ibland användes till att gå till denna restaurang då annan ägare hade den. Hon hade sedan blivit uppringd och erbjuden att köpa den. Hon var glad att hon fått möjligheten. Vi också.

6. Den här lilla rätten ser inte så mycket ut för världen men fick mina smaklökar att göra glädjehopp. Kan inte ens bekriva hur höga. Hade jag haft läggningen att gråta för att något är så gott så hade rätten kvalat in direkt i den kategorin. Lax på toppen, avokado i mitten och en seg riskaka med sesamfrön. Rätten skulle ätas med tuggor som fick in alla smakerna; lax med sting i som mildrades av med avokadon och fick spänst i tuggmotståndet från botten.

7. Pre-efterrätt som en brygga mellan maten och efterrätten. Anka, svamp och en liten sky med brunt socker. Oväntat, gott och unikt.

8. Blåbärs- och citronsorbet. Enkelt, uppfriskande och gott.

Rätt 9 kom vi aldrig på vad det var. Kanske någon av böntallrikarna som kom in innan förrätten.

Vad kan man lära sig av en sån här matkväll? Mat är gott och gör människor lyckliga och det är något att lägga pengar på eftersom det är helt oskadligt samtidigt som det ger minnen för lång tid .  Ett bra sätt att umgås också. Jag förväntar mig dock inget liknande på lång tid framöver utan ser istället fram emot svärmors oslagbara svenska mat.

Om jag har fler tankar om kvällen? Ja det skulle i så fall vara att vi aldrig tidigare i livet lagt så mycket dricks…

Nu har jag också fått gå på basketmatch. Underhållningen runt laget är helt otrolig. Vad sägs tex om en egen orkester, två olika cheerleadinggäng, militärer som marscherar in då nationalsången skall sjungas, pizzautdelning till högs hejande publik (japp, cheerleadingfolket sprang runt med kartonger till de som skrek högt och viftade vilt. Inga svenskar vann den tävlingen) och Jayhawk som maskot.

Det fanns också en babyjayhawk som heter ”BabyJay” som fått spelarnummer 1/2. Här är jag och Christian Ridmark (Christians svenske kollega) med honom:

Jag fick inviga min Kansas-t-shirt. Kändes fint att i alla fall se ut som en hängiven supporter. I pausen kom ”Kansas City discodogs” in och underhåll. Det var lite oväntat men väldigt kul. De hoppade efter frisbees och var allmänt glada.

Så även om basketen inte var det bästa man sett så var kvällen väldigt under hållande och kul. Ingen risk att man fick en sekund på sig att bli uttråkad där inte.

Ja, det finns såklart många saker som jag är tacksam över nu när man mentalt börjar knyta ihop Kansastiden. Hur många som helst. Tänk att man fått möjligheten att flytta hit och vara föräldraledig samtidigt, Att C fick möjligheten att jobba här, att allt har fungerat så bra med boende, förskola, jobb, vänner, kyrka, språkanpassning och livet i stort. Att vi fått så fina grannar som även blivit våra vänner.

En sak som jag varit med i är en mammagrupp som heter MOPS (Mothers of preschoolers). Har inte skrivit så mycket om den tidigare. Det är kristna mammor som har barn i åldrarna upp till 6 år som är målgruppen. Tydligen är det många som vill vara med, men jag kom med innan höstgruppen blev full. 36 mammor med massor av barn träffas varannan tisdag och antingen lyssnar på något litet föredrag, pysslar eller gör något annat. 20 barnvakter tar hand om barnen under tiden (2h) så att vi mammor får lite avkoppling. De mammor som har 3 barn och inget barn som går på förskola tror jag har gruppen som en ren överlevnadsstrategi. Det hade jag haft i alla fall.

Allt är så extremt organiserat vilket passar någon som mig. Man lämnar in sitt barn till barnvakten (samma varje gång) och får ett färdigtryckt klistermärke med namn, önskemål och vilken sökare jag nås på. Sen plockar man med en sökare och sätter sig sedan och äter frukost i godan ro eftersom man vet att barnen har det bra. Alla har redan i augusti fått skriva i när man tar med fika under året och sen har alla fått en personlig kylskåpsmagnet där varje gångs tema står och där det påminns om när man själv skall ta med olika saker. Tänk att hålla reda på alla de trådarna.

Varje gång sitter man med samma 8 personer så att man lär känna dem bättre (och alla har namnlappar eftersom vi krasst nog vet att vi inte kommer komma ihåg varandras namn) och på slutet har vi en liten diskussionsgrupp som består av 8 andra personer. Allt för att lära känna ännu fler. Alla nya har dessutom en ”fadder” första terminen man är med. Nice. Det skänks saker hela tiden till centret för ensamma mammor (finns en kartong att lämna saker till dem i varje gång) och i år samlas det in hotellhygienartiklar som skall ges i julklapp till stadens hemlösa. Det är en väldigt aktiv grupp, finns ca 1-2 organiserade saker/vecka att delta i om man så önskar.

Eftersom vi snart skall fira thanksgiving så var förra gångens tema tacksamhet. En av tjejerna berättade att hennes man fått cancerdiagnos för ett år sedan då deras minsta barn var bara 2 månader och hur det senaste året varit. Hon beskrev hur svårt det varit och hur varje dag verkligen inte varit fyllt av tacksamhet, mest av andra jobbiga känslor. Så här i efterhand (behandlingarna har gått bra och allt pekar åt rätt håll för hans tillfrisknande) kan hon känna tacksamhet över att det ändå var en sorts cancer som kunnat behandlas och att de orkat hålla ut detta året. Hon uttryckte också stor tacksamhet över all hjälp de fått, ibland även från oväntat håll som nya okända grannar. Vi grät allihop förstås, av tacksamhet och för att vi själva blev påminda om hur mycket vi har att vara tacksamma över. Efteråt när jag pratade med henne kände jag stor tacksamhet över att i alla fall några människor överlever cancer och att deras barn får ha sin pappa kvar när de växer upp.

Några har frågat vad jag kommer sakna när jag kommer hem till Sverige så här kommer några saker som jag är tacksam över att fått ha som vardag under en del av mitt liv (utan rangordning skall kanske tilläggas):

Lättpratade, positiva människor. En mycket generös inställning till att bjuda på sitt sällskap och sin tid, trevlig leende butikspersonal, breda parkeringsplatser, stort utbud av prylar och aktiviteter, varmt torrt väder utan behov av överdragskläder/extrakläder, god onyttig snabbmat, god coffeecreamer, tid att vara mycket med familjen, härliga semestrar, en mycket bra kyrka och att barnen inte varit ständigt förkyla.

Förhoppningsvis kommer en del av sakerna finnas i Sverige också. Det känns bra att åka hem också. Jag ser verkligen fram emot att träffa våra vänner och släktingar. Det skall bli väldigt kul att börja jobba också.

Ikväll blir det knytismiddag med MOPS-mammorna vilket nog är sista gången jag träffar de flesta av dem. Jag har förberett baconlindade dadlar med mandel. Förhoppningsvis gillas det (annars får vi äta upp dem själva, som vi fick göra med de 35 chokladbollarna vi försökte bjuda på i ett annan sammanhang. Synd om oss…)

Här kommer lite resultat av hur det gick: dadlarna gjorde succé och receptet skrevs av på servetter och efterfrågades vilt. (Skön känsla efter chokladbollsmissen.) Har nu provätit flera av rätterna som äts på Thanksgiving vilket var väldigt gott. Sötaste rätten var definitivt dessa cupcakes som får avsluta dessa tacksamma rader. Tacksam även för goda kakor alltså 🙂

Everything is BIG in this country.

Se bara badmintonbollen som jag bloggat om tidigare (tack Linnéa för lån av bild):

Gissa om vi kommer behöva en stor julgran för att få den att platsa.

Till det tänkte jag en julgranskula. Kanske en sån här:

Vi får nog bygga ut huset för att få plats med granen, men det kan det vara värt.

En liten rättelse på invånarantalet i Kansas City kommer här: det bor 1,6-1,7 milj inv i storstadsområdet, inte fler.

Brunchlyx! Idag var familjen Delén på finrestaurang med några kollegor på Christians jobb. Inga andra tjejer eller barn med men det går bra i alla fall, de är trevliga och lagom pratsamma herrarna. Restaurangen drivs av en tv-kock som har skrivit massor av kokböcker, har köksprylar i sitt namn, New York-restauranger och hållit på mer än 20 år med det hon gör.  Här kan ni läsa mer om henne. Lokalen var i en gammalt lagerbyggnad som tidigare använts till tåg.

Först fanns det ett anti-pasti bord som var härligt. Gillade särskilt cesarsalladen, crostinin med laxröra, oliverna (och resten). Förrätter vinner alltid över efterrätter om någon frågar mig. Sen fick man beställa en huvudrätt som alla var hemgjord pasta i olika former och med olika tillbehör. Eftersom jag gillar canelloni blev det sådana med spenat, ricotta och champinjoner. Mums.

Middagen avslutades med en sväng förbi dessertbordet. Jag gick givetvis snabbt men lyckades ändå fylla tallriken 🙂

Liten utsvävning: Det är varmt nu, 25 grader, och vi går omkring i bara t-shirt. En av Cs kollegor kom i shorts och jag kommenterade att ”tänk att man kan gå i shorts ända in i November”. Fick till svar att han går i shorts hela året. Det är inga problem när det är kallt heller tyckte han eftersom han ändå är ute max 30 sekunder i taget. Från huset till bilen. Suck. Man kan inte annat än skratta åt dessa bilälskande amerikaner.

Efter lunchen åkte vi runt lite i Kansas City. 12 milj invånare gör att det finns både finare och mindre finare områden. Här är centrum.

Sen åkte vi runt i de fattiga områdena. Vi kände oss till slut väldigt vita och väldigt ensamma i en guldskimrande lånebil. Där skulle vi inte åkt om det varit mörkt. Tänk vilka kontraster man kan röra sig mellan. Det var inte ens så att man kände sig helt bekväm med att ta upp kameran när man såg saker man verkligen skulle velat fota.

Nu har nedräkningen inför hemresan börjat också. 3 veckor kvar här och en vecka i New York på hemvägen. Är det någon som har något tips eller avrådan inför New York? Vad skall vi inte missa att göra? Mejla gärna till veronica@delen.name

Kul också att så många fortsatt läsa bloggen hela tiden! 20-40 personer/dag. Tack för det! Ibland undrar jag vilka ni är, jag hoppas att ni ger er till känna så småningom. Så, håll ut 3-4 veckor till för sen är bloggandet ett minne blott. (Ja, jag kommer få skrivabstinens…)

Ingen blogg är komplett utan lite skönhetstips har jag förstått. Här kommer därför bloggens enda skönhetsinriktade inlägg. Det läggs nog betydligt mer tid och pengar på kvinnors skönhet här än i Sverige, förstår inte hur hemmafruarna har tid till det men det är ju egentligen inte mitt huvudbry. I torsdags skulle min kompis få en timmas skönhetsupplevelse med Mary-Kay produkter och jag halkade med på ett bananskal kan man säga. Helt plötsligt satt jag där med sminkborsten i hand och gjorde mitt bästa för att se amerikanskt glamorös ut. Satsade på bronstoner á la J Lo men kände mig på något sätt ändå inte riktigt glamorös. Det kan ha berott på att Valter klättrade på min rygg samtidigt som jag sminkade mig…
Mary-Kay säljs på samma sätt som Tupperweresaker och tydligen finns det 2 miljoner återförsäljerskor i 37 länder. När man blir en riktigt bra försäljare så belönas man med att få en rosa Cadillac. Någon gång har vi sett dessa bilar och det ser ju ganska uppseendeväckande när det kommer en pastellrosa bil glidande.

Före- bild. Tyvärr tog jag ingen där jag såg glåmig och nedstämd ut och i allmänt behov av sminkförbättring.

Jag sminkade på enligt konstens alla regler. När jag lite försynt frågade på slutet om de inte tyckte att det blivit för mycket så blev svaret att det var det då rakt inte. He he.

Wohoo!

Christian fick fördelen att få gå på stans basketlags match igår. Stadens största stolthet skall kanske tilläggas. Överallt återfinns deras symbol som är en fågel som heter Jayhawk. Färgerna blå-röd-gul dominerar alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Tänk er att man kan hitta följande med symbolen: filtar, kläder, picknicksaker, golfprylar, basketsaker, elekronikprylar, böcker, väskor, taco-set, plåster, guldsmycken, nummerplåtar, julgransprydnader, nyckelringar, porslin etc. Tänk på vad som helst och så finns det med Jayhawken. Här är en länk till deras affär så att ni får en vink om utbudet.

Arenan tar 16 000 pers och den var full. Uppslutning kan man säga.

Alla förväntar sig att laget alltid skall vinna, vilket de nästan alltid gör tydligen också. Kul att vara tränare för ett sånt lag.

Eftersom vi aldrig byter bil hemma passar vi på att göra det här istället. Är nu inne på tredje bilen inom loppet av en vecka. Den här behåller vi dock tills vi åker hem om ingen speciellt händer.  Skum färg, guld-koppar-oliv, men jättefin. Ford Taurus. Backkamera och andra finesser när man backar. Nyckeln behåller man i fickan och så känner bilen av när man närmar sig så att dörrarna då låses upp. Fräckt. I bilen trycker man bara på en startknapp (fortfarande med nyckeln i byxfickan) och så är man igång. Panelen för att ända hur varmt det var i bilen känns något mer avancerad än Ford Focus som vi har hemma i Norrköping, men till slut lyckade jag ändå sänka temperaturen. Man kan få A/C i sitsen för att det inte skall vara för varmt på sommaren 🙂

Lätt att bli bortskämd med fina bilar. Jag njuter så länge det går och sedan landar jag glatt med en duns i verkligheten igen.