kansasfamiljen


Basketunderhållning
november 17, 2012, 3:03 e m
Filed under: Uncategorized

Nu har jag också fått gå på basketmatch. Underhållningen runt laget är helt otrolig. Vad sägs tex om en egen orkester, två olika cheerleadinggäng, militärer som marscherar in då nationalsången skall sjungas, pizzautdelning till högs hejande publik (japp, cheerleadingfolket sprang runt med kartonger till de som skrek högt och viftade vilt. Inga svenskar vann den tävlingen) och Jayhawk som maskot.

Det fanns också en babyjayhawk som heter ”BabyJay” som fått spelarnummer 1/2. Här är jag och Christian Ridmark (Christians svenske kollega) med honom:

Jag fick inviga min Kansas-t-shirt. Kändes fint att i alla fall se ut som en hängiven supporter. I pausen kom ”Kansas City discodogs” in och underhåll. Det var lite oväntat men väldigt kul. De hoppade efter frisbees och var allmänt glada.

Så även om basketen inte var det bästa man sett så var kvällen väldigt under hållande och kul. Ingen risk att man fick en sekund på sig att bli uttråkad där inte.



Tacksamhet
november 16, 2012, 7:18 e m
Filed under: Uncategorized

Ja, det finns såklart många saker som jag är tacksam över nu när man mentalt börjar knyta ihop Kansastiden. Hur många som helst. Tänk att man fått möjligheten att flytta hit och vara föräldraledig samtidigt, Att C fick möjligheten att jobba här, att allt har fungerat så bra med boende, förskola, jobb, vänner, kyrka, språkanpassning och livet i stort. Att vi fått så fina grannar som även blivit våra vänner.

En sak som jag varit med i är en mammagrupp som heter MOPS (Mothers of preschoolers). Har inte skrivit så mycket om den tidigare. Det är kristna mammor som har barn i åldrarna upp till 6 år som är målgruppen. Tydligen är det många som vill vara med, men jag kom med innan höstgruppen blev full. 36 mammor med massor av barn träffas varannan tisdag och antingen lyssnar på något litet föredrag, pysslar eller gör något annat. 20 barnvakter tar hand om barnen under tiden (2h) så att vi mammor får lite avkoppling. De mammor som har 3 barn och inget barn som går på förskola tror jag har gruppen som en ren överlevnadsstrategi. Det hade jag haft i alla fall.

Allt är så extremt organiserat vilket passar någon som mig. Man lämnar in sitt barn till barnvakten (samma varje gång) och får ett färdigtryckt klistermärke med namn, önskemål och vilken sökare jag nås på. Sen plockar man med en sökare och sätter sig sedan och äter frukost i godan ro eftersom man vet att barnen har det bra. Alla har redan i augusti fått skriva i när man tar med fika under året och sen har alla fått en personlig kylskåpsmagnet där varje gångs tema står och där det påminns om när man själv skall ta med olika saker. Tänk att hålla reda på alla de trådarna.

Varje gång sitter man med samma 8 personer så att man lär känna dem bättre (och alla har namnlappar eftersom vi krasst nog vet att vi inte kommer komma ihåg varandras namn) och på slutet har vi en liten diskussionsgrupp som består av 8 andra personer. Allt för att lära känna ännu fler. Alla nya har dessutom en ”fadder” första terminen man är med. Nice. Det skänks saker hela tiden till centret för ensamma mammor (finns en kartong att lämna saker till dem i varje gång) och i år samlas det in hotellhygienartiklar som skall ges i julklapp till stadens hemlösa. Det är en väldigt aktiv grupp, finns ca 1-2 organiserade saker/vecka att delta i om man så önskar.

Eftersom vi snart skall fira thanksgiving så var förra gångens tema tacksamhet. En av tjejerna berättade att hennes man fått cancerdiagnos för ett år sedan då deras minsta barn var bara 2 månader och hur det senaste året varit. Hon beskrev hur svårt det varit och hur varje dag verkligen inte varit fyllt av tacksamhet, mest av andra jobbiga känslor. Så här i efterhand (behandlingarna har gått bra och allt pekar åt rätt håll för hans tillfrisknande) kan hon känna tacksamhet över att det ändå var en sorts cancer som kunnat behandlas och att de orkat hålla ut detta året. Hon uttryckte också stor tacksamhet över all hjälp de fått, ibland även från oväntat håll som nya okända grannar. Vi grät allihop förstås, av tacksamhet och för att vi själva blev påminda om hur mycket vi har att vara tacksamma över. Efteråt när jag pratade med henne kände jag stor tacksamhet över att i alla fall några människor överlever cancer och att deras barn får ha sin pappa kvar när de växer upp.

Några har frågat vad jag kommer sakna när jag kommer hem till Sverige så här kommer några saker som jag är tacksam över att fått ha som vardag under en del av mitt liv (utan rangordning skall kanske tilläggas):

Lättpratade, positiva människor. En mycket generös inställning till att bjuda på sitt sällskap och sin tid, trevlig leende butikspersonal, breda parkeringsplatser, stort utbud av prylar och aktiviteter, varmt torrt väder utan behov av överdragskläder/extrakläder, god onyttig snabbmat, god coffeecreamer, tid att vara mycket med familjen, härliga semestrar, en mycket bra kyrka och att barnen inte varit ständigt förkyla.

Förhoppningsvis kommer en del av sakerna finnas i Sverige också. Det känns bra att åka hem också. Jag ser verkligen fram emot att träffa våra vänner och släktingar. Det skall bli väldigt kul att börja jobba också.

Ikväll blir det knytismiddag med MOPS-mammorna vilket nog är sista gången jag träffar de flesta av dem. Jag har förberett baconlindade dadlar med mandel. Förhoppningsvis gillas det (annars får vi äta upp dem själva, som vi fick göra med de 35 chokladbollarna vi försökte bjuda på i ett annan sammanhang. Synd om oss…)

Här kommer lite resultat av hur det gick: dadlarna gjorde succé och receptet skrevs av på servetter och efterfrågades vilt. (Skön känsla efter chokladbollsmissen.) Har nu provätit flera av rätterna som äts på Thanksgiving vilket var väldigt gott. Sötaste rätten var definitivt dessa cupcakes som får avsluta dessa tacksamma rader. Tacksam även för goda kakor alltså 🙂



Big
november 11, 2012, 3:49 f m
Filed under: Uncategorized

Everything is BIG in this country.

Se bara badmintonbollen som jag bloggat om tidigare (tack Linnéa för lån av bild):

Gissa om vi kommer behöva en stor julgran för att få den att platsa.

Till det tänkte jag en julgranskula. Kanske en sån här:

Vi får nog bygga ut huset för att få plats med granen, men det kan det vara värt.

En liten rättelse på invånarantalet i Kansas City kommer här: det bor 1,6-1,7 milj inv i storstadsområdet, inte fler.



Lidia´s Italy
november 11, 2012, 1:53 f m
Filed under: Uncategorized

Brunchlyx! Idag var familjen Delén på finrestaurang med några kollegor på Christians jobb. Inga andra tjejer eller barn med men det går bra i alla fall, de är trevliga och lagom pratsamma herrarna. Restaurangen drivs av en tv-kock som har skrivit massor av kokböcker, har köksprylar i sitt namn, New York-restauranger och hållit på mer än 20 år med det hon gör.  Här kan ni läsa mer om henne. Lokalen var i en gammalt lagerbyggnad som tidigare använts till tåg.

Först fanns det ett anti-pasti bord som var härligt. Gillade särskilt cesarsalladen, crostinin med laxröra, oliverna (och resten). Förrätter vinner alltid över efterrätter om någon frågar mig. Sen fick man beställa en huvudrätt som alla var hemgjord pasta i olika former och med olika tillbehör. Eftersom jag gillar canelloni blev det sådana med spenat, ricotta och champinjoner. Mums.

Middagen avslutades med en sväng förbi dessertbordet. Jag gick givetvis snabbt men lyckades ändå fylla tallriken 🙂

Liten utsvävning: Det är varmt nu, 25 grader, och vi går omkring i bara t-shirt. En av Cs kollegor kom i shorts och jag kommenterade att ”tänk att man kan gå i shorts ända in i November”. Fick till svar att han går i shorts hela året. Det är inga problem när det är kallt heller tyckte han eftersom han ändå är ute max 30 sekunder i taget. Från huset till bilen. Suck. Man kan inte annat än skratta åt dessa bilälskande amerikaner.

Efter lunchen åkte vi runt lite i Kansas City. 12 milj invånare gör att det finns både finare och mindre finare områden. Här är centrum.

Sen åkte vi runt i de fattiga områdena. Vi kände oss till slut väldigt vita och väldigt ensamma i en guldskimrande lånebil. Där skulle vi inte åkt om det varit mörkt. Tänk vilka kontraster man kan röra sig mellan. Det var inte ens så att man kände sig helt bekväm med att ta upp kameran när man såg saker man verkligen skulle velat fota.

Nu har nedräkningen inför hemresan börjat också. 3 veckor kvar här och en vecka i New York på hemvägen. Är det någon som har något tips eller avrådan inför New York? Vad skall vi inte missa att göra? Mejla gärna till veronica@delen.name

Kul också att så många fortsatt läsa bloggen hela tiden! 20-40 personer/dag. Tack för det! Ibland undrar jag vilka ni är, jag hoppas att ni ger er till känna så småningom. Så, håll ut 3-4 veckor till för sen är bloggandet ett minne blott. (Ja, jag kommer få skrivabstinens…)



Skönhet (smink i alla fall)
november 11, 2012, 1:33 f m
Filed under: Uncategorized

Ingen blogg är komplett utan lite skönhetstips har jag förstått. Här kommer därför bloggens enda skönhetsinriktade inlägg. Det läggs nog betydligt mer tid och pengar på kvinnors skönhet här än i Sverige, förstår inte hur hemmafruarna har tid till det men det är ju egentligen inte mitt huvudbry. I torsdags skulle min kompis få en timmas skönhetsupplevelse med Mary-Kay produkter och jag halkade med på ett bananskal kan man säga. Helt plötsligt satt jag där med sminkborsten i hand och gjorde mitt bästa för att se amerikanskt glamorös ut. Satsade på bronstoner á la J Lo men kände mig på något sätt ändå inte riktigt glamorös. Det kan ha berott på att Valter klättrade på min rygg samtidigt som jag sminkade mig…
Mary-Kay säljs på samma sätt som Tupperweresaker och tydligen finns det 2 miljoner återförsäljerskor i 37 länder. När man blir en riktigt bra försäljare så belönas man med att få en rosa Cadillac. Någon gång har vi sett dessa bilar och det ser ju ganska uppseendeväckande när det kommer en pastellrosa bil glidande.

Före- bild. Tyvärr tog jag ingen där jag såg glåmig och nedstämd ut och i allmänt behov av sminkförbättring.

Jag sminkade på enligt konstens alla regler. När jag lite försynt frågade på slutet om de inte tyckte att det blivit för mycket så blev svaret att det var det då rakt inte. He he.

Wohoo!



Jayhawks (basket)
november 11, 2012, 1:15 f m
Filed under: Uncategorized

Christian fick fördelen att få gå på stans basketlags match igår. Stadens största stolthet skall kanske tilläggas. Överallt återfinns deras symbol som är en fågel som heter Jayhawk. Färgerna blå-röd-gul dominerar alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Tänk er att man kan hitta följande med symbolen: filtar, kläder, picknicksaker, golfprylar, basketsaker, elekronikprylar, böcker, väskor, taco-set, plåster, guldsmycken, nummerplåtar, julgransprydnader, nyckelringar, porslin etc. Tänk på vad som helst och så finns det med Jayhawken. Här är en länk till deras affär så att ni får en vink om utbudet.

Arenan tar 16 000 pers och den var full. Uppslutning kan man säga.

Alla förväntar sig att laget alltid skall vinna, vilket de nästan alltid gör tydligen också. Kul att vara tränare för ett sånt lag.



Ny bil, igen.
november 7, 2012, 8:55 e m
Filed under: Uncategorized

Eftersom vi aldrig byter bil hemma passar vi på att göra det här istället. Är nu inne på tredje bilen inom loppet av en vecka. Den här behåller vi dock tills vi åker hem om ingen speciellt händer.  Skum färg, guld-koppar-oliv, men jättefin. Ford Taurus. Backkamera och andra finesser när man backar. Nyckeln behåller man i fickan och så känner bilen av när man närmar sig så att dörrarna då låses upp. Fräckt. I bilen trycker man bara på en startknapp (fortfarande med nyckeln i byxfickan) och så är man igång. Panelen för att ända hur varmt det var i bilen känns något mer avancerad än Ford Focus som vi har hemma i Norrköping, men till slut lyckade jag ändå sänka temperaturen. Man kan få A/C i sitsen för att det inte skall vara för varmt på sommaren 🙂

Lätt att bli bortskämd med fina bilar. Jag njuter så länge det går och sedan landar jag glatt med en duns i verkligheten igen.



Topeka
november 7, 2012, 8:39 e m
Filed under: Uncategorized

Staten Kansas huvudstad heter Topeka och ligger ca 30 min västerut. De har en väldigt fin kongressbyggnad som nu är nyrenoverad som den ursprungligen såg ut. Man får som medborgare (och turist) besöka alla rum som inte används (efter säkerhetskontroll á la flygplats). Tyvärr pågick det ingen debatt när vi var där, det hade annars varit kul att se. Huset byggdes på 1800-talet och måste då ha varit både respektingivande och mäktigt.

Här en titt upp i kupolen.

Runt väggarna var lagom patriotiska motiv målade, mycket vackert. Motiven speglar statens historia. Tycker lite att känslan i bilderna påminner om Moskvas tunnelbana som också har fantastiskt vackra mosaikbilder som skulle uppmuntra medborgarna till att älska sitt land och sitt arbete för landet. Skönt att detta landet är fritt och att folket älskar det utan tvång.

Här är vi på besöksläktaren.



Trött på julsånger
november 7, 2012, 8:03 e m
Filed under: Uncategorized

Japp, jag är redan trött på julsånger och det är den 7 november. Förhoppningsvis börjar jag gilla dem igen lagom till jul… Försökte idag handla lite kläder på en affär som heter Kohl´s med Valter sittande i selen på magen. Tyckte att han kunde passa på att sova lite när det ändå var sovdags och jag behövde få lite gjort. Han höll inte med kan man säga och hämnades med att ivrigt försöka peta mig i näsan. Till slut höll jag på att bli tokig och någonstans i den här känslan hör jag dessutom julsångerna dundra på i bakgrunden. De har varit på 2 dagar nu i de flesta affärer och det är bara 2 månader kvar till julafton.

Väl framme i kassan frågar mig en annan kund om den lille sonen är ett lugnt barn. Fel dag att fråga. Jag sa att han är snäll men mycket intensiv. Hon kontrade med att ”it will keep you slim”. Jag kunde inte annat än att skratta högt och säga att jag inte tänkt på det sättet. Jag skall börja tänka på det från och med nu när han leende smiter/springer ifrån mig. Amerikaner är allt underbart positiva.

Have a great day 😉  (jag kunde inte låta bli)



Nelson-Atkins konstmuseum
november 7, 2012, 4:13 f m
Filed under: Uncategorized

Vissa museum förtjänar helt klart att omnämnas mer än andra. Var i helgen på Nelson-Atkins museum of Art i Kansas City med pappa och familjen. Ett helt fantastiskt museum på alla sätt. Stort, inspirerande, alla genrers konst, häftig arkitektur och underbar atriuminnergård att fika på. Det näst bästa museum jag varit på (Vinterpalatset/Erimitaget i S:t Petersburg blir svårslaget). Vi hade dessutom en personlig guide under de 4 timmar vi var där vilket gjorde konstupplevelsen mycket bättre. Guiden var vår släktings kollega som hade ett stort konstintresse och var både kunnig och sympatisk.

Här är hon, Gina, framför rummet som hennes mamma skänkt till museet. Fascinerande och generöst. Vi svenskar har lite att lära oss där.

Här är är min favorittavla. Pappa rattade runt glatt och snabbt  över hela museet i den lånade rullstolen. Han verkade inte tycka att det var tråkigt alls. (Han slant olyckligtvis när vi var i Colorado och fick skadad fot…)

Utanför museet fanns stora badmintonbollar på båda sidorna av byggnaden, som om någon spelat med byggnaden som nät. Fanns fjäderboll på andra sidan huset också. Det såg så härligt och oväntat ut. Man blev lite glad. Årets julgransprydnad till familjens gran blev därför en fjäderboll i porslin 🙂